Bildspecial: Skånska rhododendron

I mitten av juni var jag nere i Skåne och passade då på att njuta av de sista dagarnas rhododendronblomning. Jag gjorde två besök i fantastiska rhododendronträdgårdar - i en lantlig trädgård utanför Lund och på berömda Sofiero slottspark.

Rhododendron är en populär trädgårdsväxt, som tillhör familjen ljungväxter. I vilt tillstånd finns den i två sorter här i Sverige,
lapsk alpros och skvattram. Rhododendron är ett eget släkte, och som odlad trädgårdsväxt finns det långt över tusentalet sorter. Det som skiljer dem åt är höjd, växtsätt (buskig eller trädliknande) och färgen på blommorna. Alla rhododendron blommar i början av sommaren, men exakt när och hur länge kan skilja mellan de olika sorterna. De trivs i sur jord, vill gärna ha det lite svalt, skuggigt och rejält med vatten, varför de lämpar sig extra väl för det ibland lite regniga och kyliga klimatet här i norr.

I en skånelänga utanför Lund bor Alan, sedan många år svensk skotte och rhododendronfantast. Alan och frun Inga har bott i sitt hus i drygt trettio år, och har anlagt trädgården mer eller mindre från grunden, då huset stått obebott ett bra tag då de flyttade in. Rhododendron är en av de få större trädgårdsväxter som man kan gräva upp och flytta till nya platser i trädgården, och Alan har under åren ständigt utökat antalet sorter. Sedan pensionen har han också mer tid för sin trädgård, och planerar en hel del ommöbleringar och nyanläggningar framöver.









När jag är på besök har den mest magnifika, tidiga blomningen kommit av sig lite, och årets officiella visningar av Alans paradis är över. Men fortfarande lyser stora klasar av blommor i rosa, vitt och lila på de ibland flera meter höga buskarna.

Som nyfallen snö ligger fällda kronblad kring buskarna, och en del sorter har redan klarat av hela blomfällningen och börjat förbereda sig för kommande stordåd genom att skjuta upp de skott som nästa år kommer att explodera i storslagen blomning. En sort som växer längs husets sida kallas Teddy Bear, då det här årets nytillväxt är brunluddiga och lena som nallebjörnsöron.

Rhododendron är alltså en omfångsrik växt, som på sikt brer ut sig rejält åt alla håll och skuggar marken under sig. Det kan därför vara svårt att plantera annat precis invid själva busken, men mellan och runt "roddisarna" kan man sätta olika samplanteringsväxter. Valet av dessa grundar sig på vilka växter som trivs på samma jord och under liknande förhållanden som rhododendron. Man kan gärna välja något som inte tar för mycket färgfokus från själva busken - bladverk i olika nyanser och med skiftande struktur är populära som kompisar åt roddisarna. Allt i en trädgård måste ju inte blomma. Alan har bland annat valt olika sorters funkia som sällskap och komplement till sina blommande buskar.








Och naturligtvis är blomningen i denna skånska idyll inte begränsad till rhododendronbuskar - här växer också en rik variation av skira sommarblommande perenner, som akleja, förgätmigej, vallmo och annat.

Min favorit pionerna har ännu inte slagit ut i mitten av juni då jag besöker trädgården, men ser mycket lovande ut för kommande veckor.

I kökslandet odlas det diverse ätbara ting, som sallad, gräslök och kryddväxter.

Alan och Inga har också en imponerande samling träd i sin stora, lummiga trädgård. Den här kinesiska barrväxten, kinesisk sekvoja, tål vintrarna i södra Sverige och tillhör precis som lärken det fåtal barrväxter som tappar sina barr på vintern. Växten antogs vara utdöd, men återupptäcktes i en dalgång i Kina 1941 och har sedan dess blivit ett populärt och lättskött inslag i parker och större trädgårdar i Europa. Barren är platta, mjuka och lena, under vår och sommar är de intensivt gröna för att under hösten bli guldgula och till sist fällas inför vintern.

Olika slag av japanska lönnar är också ett stående inslag den här skånska trädgården. Förutom den här fantastiska gulgröna, bredbladiga och den yviga fjäderlönnen, utgör en enorm blodlönn en eldig kontrast till den vita husfasaden och den frodiga gräsmattan.

 

Alan har kontakt med odlarvänner både i Sverige och utomlands. De byter tips och idéer, och ibland även växter, med varandra. Många av växterna och träden i trädgården sår sig själva, så varje år kan Alan gräva upp en ansenlig mängd avkomma till sina fina exemplar. En del planterar han ut på nya ställen, andra skänker eller byter han bort. 

Det skott av rödbladig bok som syns i svart kruka till höger, är bara aningen mindre än den gren Alan fick av sin svärfar vid inflyttningen. Idag är trädet en enorm, vinröd jätte på tio meter, med en krona som skuggar och skapar skogskänsla i ett hörn av trädgården.

Från Alans och Ingas lilla paradis på den lugna skånska landsbygden, begav jag mig vidare till den mer pompösa och vidsträckta sevärdheten Sofiero slott och Gustav VI Adolfs rhododendronravin....

Sofiero byggdes 1864 och ärvdes i nedstigande led. 1905 fick kronprins Gustav Adolf slottet i bröllopsgåva då han gifte sig med Margareta från England - och med det engelska blodet kom också ett starkt intresse för odling och trädgård. Margareta började anlägga parken, och kronprinsen själv blev mycket förtjust i sysselsättningen och drev projektet vidare efter hustruns död. 1950 blev Gustav VI Adolf kung, men han övergav inte sin trädgård för det. Hans växande intresse för att samla på rhododendron utvecklades till den magnifika park det är idag. 1973 föll slott och trädgård i Helsingborgs stads ägo, då gamle kungen testamenterade ägorna till staden. Slottet ligger vackert vid Öresund, och på andra sidan det blå glittret skymtar silhuetten slottet där prins Hamlet led sina kval, danska Kronborg.















En vandring genom slottsparken kan med fördel inledas längs rhododendronravinen, där ett stillsamt vattendrag i den svenska djungelns innersta leder dig ned till Öresund. Du får huka för grenar, sticka in huvudet i små grönlummiga grottor och känna rhododendron vispa vaderna medan du försiktigt tar dig fram på de ojämnt trampade stigarna.

Vattenälskande växter prunkar överallt, och trots att den maximala blomningen är över så är det färgstarkt och doften av surjord och bark kittlar dig i näsan.
På sina ställen är når ganska lite solljus in, men det är inte sällan här det fortfarande blommar vackert några veckor efter höjdpunkten.






Du kommer nära blommorna, eftersom en del av dessa plantor har vuxit i här i åttio år. Deras stammar är långa, snirklande och kala, och trots sin inneboende styrka så måste de på sina ställen stöttas upp.

Det är verkligen en imponerande växt det här, den påminner mig om mina slingerväxter hemma på balkongen. Som sträcker sig längre och längre och samtidigt förgrenar sig oavbrutet, tills bottenstammarna är tjocka och starka men ack så krokiga.

På nära håll är blommorna ljuvliga, de ser lika ändlöst delikata ut som krukorkidéer.

Och några höga buskar längs ravinens sidor och uppe på sluttningarna bildar färgstarka väggar som lyser upp djungeldunklet.

På sina ställen öppnar sig växtligheten en aning, en glänta full av sol, där löven redan i juni är torra och mjuka sådär som det är i Skåne. Och en och annan buske har ännu inte släppt ut sina blommor helt - de väntar på slutspurten då de andra givit upp säsongen och de får högsommarsolen för sig själva.










Min favorit bland samplanteringsväxterna är denna ljuvliga klockbuske. Blommorna är små, ser ut som rodnande liljekonvaljer och kan lätt missas om man man inte har ögonen med sig.

Parken har naturligtvis mycket mer än rhododendron att erbjuda - fantastiska perenner som den blå bergsvallmon ovan, köksträdgård, orangerier, vidsträckta gräsmattor och en häcklabyrint. 

Ett växthus är ägnat åt foton och utställningsföremål från Sofieros historia. Här får en rad bänkar med svartöga och törnrosas kjortel utgöra de livfulla dekorationerna.



Efter att misslyckats med att övervintra och föröka min vita fuchsia från förra året, blev jag förstås väldigt avundsjuk på detta fantastiska fuchsiaträd vid ingången till häcklabyrinten.

Med häckar kan man göra mycket kreativt, till exempel skaffa sig ett fönster mot världen på andra sidan.

Jag skulle inte ha något emot att sätta mig ned med min virkning eller en bok under denna blommande triumfbåge, med vitt blåregn och gul kaprifol som ett draperi runt mig.

Rosensäsongen var inte riktigt kommen än, men några tidiga sorter spred lust och väldoft i rosenträdgården.















I det som kallas Kungens orangeri växer fantastiska vinrankor, med en hel del kommande skörd såg det ut som.

Och mot den soliga tegelgrunden utanför blommade en intensiv tobaksblomma, röd och sötdoftande.

I köksträdgården hade gräslöken gått i blom...

 liksom sparrisen.

Lila dominerar bland perennerna, men mitt ibland dem står en ensam vallmo, som ett utropstecken till sommaren. 

Och jag som älskar pioner var förstås glad att få dofta på de första jag sett i full blom i sommar!

Sofiero kan varmt rekommenderas, även när rhododendronbuskarna passerat sin mest storslagna tid. Och den rusning och trängsel som högsäsongen medför var det ganska skönt att slippa. Det finns så mycket mer att se i en stor och varierad park som denna. Men jag måste medge att efter att ha sett de snart hundraåriga exemplaren av de berömda växterna, så förstår jag Alans passion för dem. Bara detta att växten tycks ha fans lika trogna som fotbollssupportrar, blir till något man börjar samla på - den sortens popularitet är få växter förunnade.

Skånsk sommaräng