Säsongens mittpunkt - en blomstrande höjdpunkt

En humla kravlar omkring i margueriterna i jakt på nektar

Semester och utflykter till storslagna parker - men hur går det då här hemma i suburbia? Sommaren har ju inte precis gjort skäl för sitt namn i år, regn och nattkyla, svala och molniga dagar har avlöst varandra och på en del av mina blommor märks det tydligt. Framför allt de frösådder jag själv satt har haft väldigt svårt att komma igång och börja växa ordentligt, och en del sorter har ännu inte börjat blomma. Så det är bara att hoppas på mer sol i augusti och september, och att sensommaren orkar ge tillräckligt med energi för att jag ska få se blomstertobak, luktärt och slingerväxter i blom.

Slingerväxterna hade jag ju problem med under våren, många frön grodde och började växa men de flesta dog redan innan det var dags för omskolning. Slutligen planterades två små rangliga vindor ut, och under hela juni månad och första halvan av juli har det inte hänt någonting mer än att de varit nära drunkningsdöden flera gånger. Men efter de senaste veckornas något varmare och soligare väder så växer de minst en decimeter om dagen, och trots att en del löv och sidoskott har gått förlorade i slagregn och hårda vindar, så har de fortsatt sträva uppåt över balkongräcket och virat sig kring spaljén. Återstår att se om det finns krafter kvar för blomning i augusti... För att utöka lite fyndade jag ett mer robust svartöga, redan i blom, som nu hänger på vänstersidan och frodas.

Lyckas man inte med frösådd kan man köpa färdiga plantor

Sommarslöja direktsåddes i så gott som varje kruka och låda - för ett par veckor sedan trädde de första knopparna fram, och nu har den delikat snövita blomman blivit ett vackert ramverk för såväl smultron som rosor och petunior.

Bland apelsintimjan, sallad och majrovornas blast kikar sommarslöja fram

En annan vacker blomma som ger ett skört och graciöst intryck är snökärleksblomstren, som liksom sommarslöjan direktsåtts längs kanterna i krukor och lådor. Här nedan ackompanjerar den min ros, som fortsatt att växa och blomma hela sommaren och inte tycks ha lidit särskilt mycket av det våta klimatet som hittills bjudits.

Ros och snökärleksblomster

Att penséer kunde passa i ampel hade jag inte funderat på, men efter att en kruka fått stå på golvet ett tag i slutet av maj hade plantan växt sig så lång för att nå solljuset att stjälkarna förvandlats till vindlande armar. Jag planterade ned den i min nya turkosa ampel - och den är faktiskt den enda pensé som fortfarande i slutet av juli blommar lika rikt och kraftfullt som i maj! I ampeln trivs också vit hängverbena.

Verbenan inhandlades på postorder

Penséer sjunger ofta på sista versen så här i juli månad - de har ju växt och blommat ända sedan i mars, och börjar nu tröttna lite. Kring midsommar klippte jag av alla grövre stamstjälkar, och har nu under en månads tid kunnat njuta av en ny generation babypenséer, mycket lika dem man kan köpa tidigt på våren, eftersom de mindre skotten fick ljus och kunde sätta igång en fräsch blomningsperiod. 

Några få undantag från det helvita har jag - dels lavendeln, som jag fått i present och som med sina jordnära toner inte på något sätt tar glansen från oskuldsfullheten, dels mina mest lyckade frösådder, nämligen en dubbel petunia av sorten purple pirouette. Den har ju en hel del vitt och den är så häftig att jag bara inte kunde motstå fröpåsen... Länge såg det kämpigt ut för piruetterna, men när de väl började växa mångdubblade de sin storlek på ett par veckor och har nu börjat visa upp sina fantastiska kreationer till blommor.

Lavendeln blommar och sänder ut sin karaktäristiska doft

Petunia Purple Pirouette 

Så nu blommar det mesta i min förortsträdgård - jag väntar fortfarande på blomstertobak, fuchsia och luktärt, men det gör ingenting. Det är bara härligt när det finns något att se fram emot, och genom att blanda olika sorter så friskt har jag alltid något som är på gång att slå ut och något som är på sin prakts höjdpunkt. Och när penséerna och margueriterna slutligen ger upp för säsongen - ja, då kan jag börja fundera på vilka höstblommor som kan göra sig i deras urvuxna krukor!

En engelsk pelargon sträcker sig mot solen och längtar efter att slå ut kronbladen

Bildspecial: Trädgårdsföreningen i Göteborg

På väg hem från ett par dagars semester på västkusten gjorde jag ett kort stopp i Göteborg för tågbyte. När man bara har en dryg timme på sig och få slantar vill man inte ge sig iväg in i Nordstan, så ingenting kunde passa bättre än att bara korsa gatan och besöka Trädgårdsföreningen. Ett soligt gratisnöje denna dag, och jag tänker inte gnälla en sekund över att tåget annonserades som tjugo minuter försenat! Det gav mig lite extra tid att spana in vad denna fantastiska 1800-talsträdgård har att erbjuda.

Jag hade bara tid för rosariet, som också är som mest praktfullt nu mitt i sommaren då de över 1000 sorternas rosor står i full blom. Mot en fond av lila blommar tronar en ros som gör skäl för sitt namn. Gissa vilken skönhet, skådespelerska och ikon som den är döpt efter! En ledtråd är att hon haft en karriär som spänner över sextiotalet och framåt, till strax efter millennieskiftet...

Aningen mer blygsamma, om än inte storleksmässigt, är dessa enkelt klassiskt rosa. Färgen är ren och formen inte lika sirligt utsökt som hos den upprätt växande ovan. Kronbladen är sprödare, mindre sammetsartade och liksom mer öppna i sin struktur. Och den vänder sitt huvud nedåt, som för att niga lite artigt, eller glida undan en aning. Som den sanna skådespelerska damen ovan är, strävar hon naturligtvis mot ljuset, gör sig som bäst när hon får sticka ut mot bakgrunden. 

En helt annan personlighet är också denna starkt purpurfärgade lågväxande ros, som kontrasteras på ett kul sätt av gula digitalis. Precis som i England så har man alltså rosor och upprätt växande perenner tillsammans och får fram effektfulla arrangemang.

Det som jag ändå blev mest betagen i bland alla skönheter var det här lilla rosenträdet. Ett sådant ingår numer i listan på saker jag vill ha någon gång i livet. Om det så får bli på en lägenhetsbalkong...

Efter rosovalen vandrade jag vidare lite i parken. Här tillåts rosorna växa lite vilt tillsammans med annat, som silverek och färggranna bladverk av olika slag.

Dessa fantastiska vita blommor stack upp ur allsköns grönt och örtigt, och med den våldsamt vackra japanska lönnen i bakgrunden. Jag köpte själv en sådan i våras, och det lär (tack och lov!) dröja ett tag innan den är sådär stor. Vad gäller blommorna så gissar jag att det är någon sorts riddarsporrar - skicka gärna en kommentar och rätta mig om jag har fel!

Det är ju inte bara blommande växter som skapar atmosfär och skönhet i en park eller trädgård - till och med på balkongen gör det sig att blanda lite olika sorters växter för att få känslan av landskap. Till exempel kan man låta klättrande och slingrande växter få bre ut sig på nya sätt, som här över marken och nedför muren, snarare än uppför den.

Kantplantering är också fint. Här syns lavendel i full blom mellan stenarna som avgränsar gången från rabatten. Min balkong är inte stor nog för att en grusgång ska behöva anläggas, men lavendel har jag i kruka. Visserligen är min, liksom Trädgårdsföreningens, lila och borde inte platsa på min temabalkong, men lavendeln är undantagen eftersom den kom som present.

.

Även parkplanteringarna, som öar i gräsmattorna eller längs de olika husen och buskagen, påminner på sätt och vis om den den engelska parkdesignen. Men här är blandningen vildare, mer exotisk och varierad. Det är modernt i sin mångfald, det får vara färgstarkt och spretigt i sitt urval. Det bekräftar ett par kloka ord från en vän - växter skär sig inte med varandra i färger. I naturen kan vilka färger som helst kombineras och passa ihop. 

Här har djupt rosa lejongap sällskap av lila, gult och orange. Silvereken adderar nyanser i det gröna och helheten blir ett litet smultronställe, en liten bit vildhet mitt i allt det ordnade.

Olika sorters bladverk, som till vänster, eller en ö som innehåller allt från rufsigt grönt via färgstarka småblommor till robusta buskar och träd i mitten.

 

Rosor, prästkragar, väldoftande heliotrop och rödbruna bladverk av olika höjd blir en spännande mix av trädgård och stadspark.

Palettblad kan ge samma intryck av färg som vilken blommande växt som helst.

En palm har sällan känts så exotisk som här, bland enkla och vanliga kruk- och trädgårdsväxter som tagetes och stjärnöga.

Eller varför inte låta ett litet palmträd ståta i mitten av ett kors av silverek, allt på en bädd av röda isbegonior?

Jag blir avundsjuk så jag dreglar när jag ser vilka möjligheter det finns för den som har obegränsat med utrymme, och framför allt kan plantera i själva marken och inte i krukor! Men min småskaliga förortsträdgård har andra kvaliteter, till exempel charm och framför allt att den ligger nära - precis utanför fönstret. Och fylld av inspiration återvände jag till den och gav mig på några smärre förändringar. Hur det gick får ni veta så småningom!

Myten om gröna fingrar

 

Det händer att folk frågar mig vad som är så roligt med att odla och "hålla på med blommor". En del människor som har känt mig större delen av mitt liv är också lite förvånade, eftersom jag egentligen aldrig varit en sådan där person som trivs som fisken i vatten ute i naturen och det fria. De undrar helt enkelt varifrån min kärlek till blommor kommer och hur detta intresse har utvecklats så till den grad att jag startat en blogg. Det hela började egentligen med en sorts släng av den berömda svenska avundsjukan - när jag flyttade in i suburbia hade nämligen mina grannar, ett par i övre medelåldern, en prunkande balkong som fullkomligt dignade av gult, rött och orange. Spaljéer med hängande krukor, lådor där grönskan vällde över kanterna och en brandgul markis var vad jag såg när jag vände blicken mot balkongen bredvid. Och nu var det väl inte ren och skär avund det var fråga om, mer en insikt om att min egen balkong såg oerhört fattig och karg ut i jämförelse. Och så var det en vår då jag behövde något slags projekt att fokusera på, något som kunde bringa lite glädje och ge mig viss sysselsättning. Två balkonglådor med penséer, det var där det började. Och så fort det finns lite liv och färg på balkongen, så blir det naturligtvis så mycket trevligare att sitta där, att utnyttja sitt extra rum så fort vädret tillåter.

Det sägs att Rom inte byggdes på en dag. Så heller inte min förortsträdgård. Spaljén har nu ett antal år på nacken - när jag köpte den var inte bambu på modet, och de spaljéer jag hittade i traditionella butiker i Stockholm var av plast eller vitmålade lister. Bambuspaljén inhandlades därför i Skåne och fraktades upp till huvudstaden i min fars bil.

Pelargoner på pelare

År för år har jag sedan utökat antalet krukor och blommor, och förra året fick de gamla stolarna lämna plats för en trädgårdssoffa som jag målat i turkost. En  möbel som varit med lite längre är min blomsterpelare i zink med flyttbara krukor, helt perfekt eftersom den bär upp tre krukor utan att ta något egentligt utrymme i anspråk.

Den lösning för amplar jag i år har genomfört tillhör det jag är mest nöjd med - i en liten handbok om balkongodling fann jag idén att hänga upp en stör som kan bära upp hängande krukor och amplar, perfekt för mig som inte har några krokar eller fästen i själva fasaden för dessa. Stören är målad i rosa och upphängd medelst najtråd från balkongen ovanför. På detta sätt har jag fått som en gardin av hängande fägring längs balkongens långsida.

 

 

En sky av tvillingsporre och vit hänglobelia

Hängbegonia utgör den tredje delen i trippelampeln från IKEA

En annan kommentar jag ofta får är att folk är avundsjuka på mina gröna fingrar. Jag brukar upplysa alla om att jag inte tror ett dugg på detta begrepp - jag visste inte ett smack om olika sorters blommor och växter när jag började göra i ordning min balkong. Det är inte alls så att vissa människor har begåvning för att odla medan andra saknar den, tvärtom handlar det enbart om intresse och vilja. Växter är, till skillnad från människor, väldigt enkla och konsekventa. Om man tar reda på vad de behöver, under vilka betingelser de mår bra, och ser till att ge dem det så blir man utan undantag rikligen belönad. Och aldrig har det varit så lätt att finna tips och göra research om sina intressen som idag. Hittar du en blomma du vill veta mer om och odla - kolla på nätet! Gröna fingrar är det ingen som har, och ett grönt sinne kan vem som helst skaffa sig.

Det är också just blommornas stillsamma enkelhet som jag nuförtiden uppskattar mest. Blommor är tysta, och de har inte bråttom. Därför erbjuder odling den perfekta avkopplingen från en stressig vardag. I lugn och ro och utan krav på att ständigt kommunicera kan man sitta i solen på sin balkong, få lov att bli lite svettig och smutsig och resultatet av arbetet ser man mycket snart. Visst kräver det lite jobb och omvårdnad att ha en trädgård, såväl en på marken som en våning upp, men när man kan plocka sina egna jordgubbar till morgonens yoghurt eller binda sin midsommarkrans av egna blommor - då är mödan glömd. 

Även för en lägenhetskatt är balkongen ett spännande extra rum att ta i besittning då solen skiner. Hans stendöda kompis är ständigt lika glad, även om han bor där ute året om.

Min balkong vätter åt väster, vilket är utmärkt då både solälskande växter och sådana som vill ha det aningen skuggigare kan trivas. Och varje vacker dag avslutas med en kopp te mot fonden av en färgsprakande kvällshimmel. Min balkong är helt enkelt ett litet stycke paradis, precis utanför mitt fönster, mitt i suburbia. En plats som jag byggt och som ger mig njutning och glädje varje dag.