söndag 23 september 2012

MK gästar: Vintervikens koloniträdgårdar

Temperaturen kryper nedåt, ljuset drar sig undan allt tidigare och trädens löv gulnar undan för undan. Men in i det sista blommar det, både på min balkong och ute i det fria. En solig septembersöndag styrde jag stegen mot Vintervikens koloniträdgårdar för att beundra höstens sprakande färgprakt. Nu delar jag med mig av upplevelsen, i väntan på de sista rapporterna för säsongen från Suburbian Garden.


Dessa varianter med flikiga
kronblad kallas kaktusdahlior
Dahlior är en klar höstfavorit, de blommar hela sensommaren och en bra bit in i de svalare månaderna, och finns i alla upptänkliga färger och med flera olika ställningar på kronbladen. Även höjden och storleken varierar, och därför skulle man i princip kunna ha en hel dahliaträdgård lika väl som man har en rosenträdgård. Dahlia köps som knölar, som grävs ned i jorden och skjuter skott. På så sätt påminner de om lökblommor, men knölarna planteras inte på hösten för att blomma under våren, utan planteras ut i jorden under maj-juni när risken för frost är över. Efter höstens blomning kan knölarna grävas upp och förvaras frostfritt och mörkt över vintern.










Klarröda, halvhöga dahlior trivs
i det varma höstljuset







Dessa aprikosfärgade och röda hör till näckrosdahliorna, eftersom blommornas form påminner om näckrosens. Det finns även mer fyllda, bollformade dahlior, som kallas pompomdahlior, och piondahlior - gissa vilken blomma de liknar? Dahlian kommer ursprungligen från Mexiko, där indianerna odlade dem för att äta knölarna.


En annan sorts blomma som är fin så här års, och som jag ganska nyligen börjat fatta tycke för, är stockrosor. Jag har tidigare alltid tyckt att de är ganska tråkiga, inte lika överdådigt vackra och romantiska som buskrosor, men jag måste erkänna att jag det här året har förälskat mig i deras engelskt lantliga elegans. Sitt namn till trots är blommorna inte släkt med rosor, utan med malvan. Stockrosornas ursprung är Kina, men de har funnits i Europa sedan 1400-talet och är populära såväl på den engelska landsbygden som på Södermalm i Stockholm - från juli och framåt kan den som vill ge sig ut på stockrossafari på Söders höjder och bakgårdar. Blommorna är oftast bienna (tvååriga) eller perenna (fleråriga), och därför lite svårare att odla på balkongen. Dessutom är nästan alla sorter väldigt höga, och kan under gynnsamma förhållanden bli uppemot tre meter. De växer gärna mot en vägg eller ett plank. För min del får det bli en dröm att uppfylla i framtiden...


En del av de vackra sommarblommorna kan fortfarande vara fina i september, om förhållandena är de rätta och de har skötts väl.










I Vinterviken spred rosenskära färg bland de gulnande grässtråna, och luktärter i olika nyanser sände ut väldoft. De här kraftiga och högresta exemplaren är något helt annat än de ynkligt spinkiga tre som blommat alls på min balkong i år!

Fördelen med icke blommande växter är ju att de är lika fina hela säsongen. Penningblad och potatisplanta blir en effektfull kombination på marken, och fyller ut fint mellan partier med blommor. Och en del blommor är nästan vackrast så här på hösten, som tistlarna med blålila stammar.



Solrosor är en annan sort som står i full blom just nu, och vars öppna fröbädd så småningom innebär kalas för småfåglarna runt om i parken.










Även för människan odlas det föda i Vinterviken. Jag är mycket imponerad av denna vinranka - men kanske är druvorna snarare av vin- än dessertsort. Min väninna smakade på en och den var syrligt bitter och ingenting att lägga på ostbrickan...

Hos mig är det också tid att skörda majrovor och kanske några morötter. En del kryddväxter kan stå ute ett tag till och är fint vintergröna, men de flesta blommor ska tas in under veckan, och sedan är det upp till Farbror Frost att bestämma hur länge krysantemum och astrar får leva och frodas. Hur skörden slog och nedrustningen inför vintern får ni följa nästa gång!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar